Hope.

en person som jag vill träffa just nu, just just nu, är min älskling. har inte träffat honom sen....? öh. jag minns inte ens. skulle träffat honom i fredags. men av olika skäl så orkade jag inte.

men just nu skulle jag vilja ha honom här. :(

jag är stolt över mig själv.

jag kommer aldrig bli frisk från panikångest. den finns alltid inom mig. men jag har lärt mig att kontrollera den. ja, eller inte kontrollera. men jag har accepterat den och vet hur jag ska hantera den när den väl kommer. jag är stolt över mig själv och allt jag har fått lära mig. jag kunde inte göra helt normala, enkla saker förut utan att bryta ihop. under den absolut värsta tiden kunde jag inte komma utanför ytterdörren. jag satt helt förlamad framför dörren och grät. grät, grät och grät. man kan inte förklara panikångest. det är en fruktansvärd känsla. det jag är stolt över är att jag tog tag i problemet. jag visste att det var någonting jag inte skulle klara av att fixa på egen hand. efter KBT-kursen på 12 veckor har jag blivit så mycket bättre. och det var knappt 1 år sen jag avslutade den. jag kan i princip göra allt som jag kunde göra innan panikångesten bestämde sig för att flytta in i mig. man kan om man vill! :)

vad jag ångrar? jag lever efter mottot att bara ångra sånt man aldrig gjorde. inte ångra sånt man gjort. men jag kan inte komma på någonting jag ångrar. visst, jag har gjort dumma saker ibland. men jag ångrar det inte. jag är som jag är. och man gör misstag här i livet. det är helt mänskligt.

..gången jag träffade Christin.


var precis på samma ställe som den här bilden togs.

det var 2007, den 7 december. jonas hade lurat ner christin till mamma. där befann sig pappa, mamma och jag. jag mådde dåligt under denna period. en vecka senare började jag äta antidepressiva för första gången. så man kan väl lätt säga att jag var deprimerad. och blev mest arg och sur när christin kom. jag dömde henne. rätt hårt. jag var så sur att jag satt i vardagsrummet medans mamma, pappa, jonas och christin käkade middag i köket. helt plötsligt kom christin ut i vardagsrummet och började prata om andreas carlsson som var på tvn och om hans bena. (ja, håret på huvudet!) jag blev rätt chockad och bara.. "aa... mmm.." (ba, vad snackar den här bruden om egentligen?)

vi hade inte direkt mycket kontakt i början. men när min bror berättade för mig en kväll på tegel att christin var på smällen så började vänskapen knyta sin knutar. vi pratade allt mer och sågs allt mer och desto mer bara vi. (ja och albin) christin vet allt. allt om mig och allt om vår familj. hon är en i familjen. hon är som en syster. förr hördes vi av minst 1 gång på dag, nu är det mer sällan, men jag tycker inte mindre om henne för det. men om det går för många dagar känner jag att det fattas någonting och så måste jag prata med henne. kolla läget, höra hennes röst och bara få säga hej.

christin ställer alltid upp på mig. vi hittar på hyss, pratar skit, pratar allvar, gör ingenting, tävlar i spel, tycker om varandra, lyssnar och ger råd och jag lovar att föralltid ställa alltid upp på henne!

jag är så glad att min bror valde christin. världens bästa tjej!

pretty pretty please if you ever ever feel like your nothing, you're fucking perfect to me.

jag nöjer mig med att visa mitt rum, som mitt hem. för resten delar jag med två stökpellar och det är ungefär så det ser ut i resten av lyan. stökigt, dammigt och fullt med prylar och skräp. men här min frizon.

här är vårt kylskåp. det är tre saker jag äger i vårt kylskåp. en turkiskyoughurt burk med fisksoppa. en bregott. och en påse morötter. haha. ja, och högst upp i den blåa kannan är det vatten. det är mitt.

jag är livrädd för att förlora de jag älskar, till döden. jag tycker inte om döden. döden tar våra älskade, underbara och nära. personer som betyder så mycket för oss. ibland tar döden de i förtid och ibland är det av ålderdom. men det är alltid sorg. jag tycker inte om sorg. och jag tycker inte om att de ska försvinna. jag är livrädd och skulle dö om min mamma dog. jag skulle inte orka med om mamma dog. jag är alltid supernervös och ängslig, livrädd och mår dåligt om hon ska flyga någonstans (thailand, kina, indien, portugal.. gud vad hon flyger iväg mycket.) jag mår dåligt så fort hon inte svarar i telefonen. okej, kanske inte efter ett obesvarat samtal, men när man försökt få tag i henne i några timmar och inte hör av sig. då är jag alltid på väg ut för att leta efter henne. min mamma.

min favoritplats.. är nog ganska rörlig. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH. jag orkar inte. skrev värsta långa inlägget, så bröts internet och allt bara försvann precis innan jag skulle trycka på publicera. fuck it. kortfattat denna gång. min säng är min favoritplats. mer favorit blir den när min favorit sover med mig.

inatt drömde jag att eminem var hemma hos mig. vi låg och sov. och sen började han spy. han spydde som tusan. överallt och hela tiden. sen försvann han typ. och så var robert pattinson där istället. vi skulle på någon maskeradfest, så vi åkte till hans hus först i en rosa bil. men sen var han redan på festen, medans jag och en kompis var kvar i hans hus. sen blev han 12 år (eller vad han var när han var med i harry potter-filmerna) och så var vi i harry potter-världen. vi skulle flyga på en kvast till en trollkarl. JÄTTEKONSTIGT.

ps. det är inte syftet med "mina drömmar". men jag vill inte dela med mig av mina drömmar om livet och mina mål. så jag tolkar "mina drömmar" till det jag drömmer om. ha! ha!

jag vet inte om jag har någon direkt favoritfödelsedag. (hoppas det kommer en som jag kommer minnas hela livet... höhö) men jag har fina minnen från olika födelsedagar. jag minns när jag var liten. kanske 5-6 år. jag var en otroligt pigg morgonmänniska. vaknade alltid vid 7 eller tidigare. kunde aldrig sova längre än 7. min födelsedag var på helgen och jag låg i sängen och väntade, väntade, väntade och väntade. det tog EVIGHETER. då hade klockan blivit kanske 8. då gick jag upp. gick till mamma och pappas rum och ställde mig sur vid sängkanten och sa; "det är min födelsedag! varför kommer ni inte??" hahaha. surskallig unge.

annat var det också, eftersom min lillasyster och jag fyller år med 1 veckas mellanrum, hon 25 oktober och jag 1 november, så kunde jag aldrig vänta till min födelsedag. jag var storasyster, jag skulle fylla år först. (fattade ju inte då att jag faktiskt var 1 år och 51 veckor äldre än henne iaf) så jag fick fira min födelsedag på min systers födelsedag. stackars min syster.

numera är jag icke sådan. vill helst inte fylla år längre. ;)
saknar födelsedagarna vi hade tillsammans med hela familjen, morbror & kusiner mormor och morfar och hela min familj. tillsammans. i röda soffan i gröna huset på ropgränd. ♥

med risk för att låta girig så skulle inte 1 miljon räcka till det jag skulle vilja göra. jag skulle betala av lån som nära har. skulle köpa stora hus och snygga bilar till min familj. köpa en lägenheten och vackra möbler och massa stearinljus. jag skulle köpa nya kläder och vadsomhelst som mina kompisar ville ha. skulle ta med mig alla jag älskar och åka iväg på en jättelång semester i ett vackert varmt land. ja, mest av allt skulle jag väl vilja spendera pengarna på de jag älskar. konstigt. trodde jag var mer egoistisk.

vad min tro är. jag vet inte riktigt vad jag tror på. kan inte säga gud. men jag tror på skyddsänglar och liknande. spöken, andar och det övernaturliga. ödet och slumpen tror jag på. jag tror inte på att allting är förutbestämt. jag tror på att min morfar finns i närheten av mig och hjälper mig med saker och ting. och om jag någonsin "ber" så pratar jag med honom och inte med gud. litar mer på morfar än gud. men mest av allt skulle jag vilja säga att jag tror på mig själv. för det är väl det mest politiska korrekta svaret. men jag tror inte alltid på mig själv, och då behöver man andra som finns runtomkring en som tror på en och hjälper en att peppa upp tron. morfar trodde alltid på mig. så jag tror på att han finns där och tror på mig.

hahaha. HELT cp bild. but I love it. jag har fula gröna strumpor. gråa leggings. vitt linne. svart kofta. svart halsduk. och världens bästa humör! :)

våren. helt klart. snön försvinner, solen börjar titta fram allt oftare, det blir varmare och man kan börja stoppa undan vinterjacka och plocka fram jeansjackan och solglasögonen. man kan gå ut utan att frysa om fötterna eller huvudet. människor blir trevligare när det är fint väder ute. man kan sitta ute och fika. man vill vara ute mera. det är bara en otroligt bra årstid. försommaren innan sommaren. sommaren är ganska jobbig. på våren har man fortfarande rutiner, under sommarmånaderna åker folk bort och man saknar människor, andra måste jobba när andra är lediga. men ändå är det så tråkigt när sommaren försvinner och hösten knackar på igen. men våren är min favorit ändå. våren är typ hösten fast tvärtom liksom. :)

när vi spenderade våra somrar nere i småland, blekinge, hällevik. så bodde vi i en lägenhetslänga med 5 lägenheter. toaletterna och duscharna befann sig på varje kant av längan. jag var crika sex år och skulle gå på toaletten. jag hade inte sagt till någon att naturen kallade och jag var väl lite lätt klaustrofobisk redan då. alltså; jag låste inte dörren. för jag var livrädd att bli inlåst och ingen visste var jag var. jag satt där och sprattlade med benen och helt plötsligt öppnades dörren och en kvinna var på väg in. jag skämdes livet ur mig. efter det fick lillasyster alltid vakta dörren utifrån. än idag, 17 år senare, kan jag vara nojig att någon ska komma in på toaletten, även fast jag numera ALLTID låser dörren. även om jag är själv hemma liksom.

i min handväska finns:
mattebok & matteblock.
miniräknare. pennor. sudd.
lipbalm från makeupstore.
almanacka med mig som bebis på framsida.
tuggummi.
nycklar.
albins tåg james och bihang.
glasögon med fodral.
cigg. tändare.
buskort.
leo plånbok.
LV väska, används som necessär.
mobilen har jag aldrig väskan så den fick inte vara på bild.
digitalkameran ligger i väskan också, men den tog jag ju kort med!