Hope.

tjejerna kom till täby förra fredagen. vi handlade på ica och gick hem i regnet. myste med film och pyssla med naglarna. somnade tidigt och vaknade vid 09 på lördagsmorgonen. på dagen var vi nere i täby centrum och kollade, köpte vodka och så vidare. vi gick hem igen och alla tog en powernap i soffan. en powernap på cirka 2 timmar. om vi ändå visste hur bra det var att vi sov dessa timmar..

förfesten var kaos. tecken nr1. redan där borde vi förstått att vi aldrig skulle gått ut.vi skulle bara lagt oss och gjort något vettigt på söndagen. istället tog vi halv tolv bussen ner till tegel. när vi gått av bussen inser jag att jag glömt mitt leg hemma. jag. denice. som. aldrig. glömmer. något. tecken nr2. min vän springer hem och hämtar mitt leg. på vägen tillbaka trillar hon vid övergångstället och en bil kommer. när vi möter henne är hon väldigt uppskakad. tecken nr3. när vi kommer fram till vakten kommer hon inte in.. STORT TECKEN NR4.

hon går hem. vi andra går in. men det är inte överdrivet roligt. och sista tecknet, nr5 kommer när det blir stora slagsmål utanför.. vi går hem med två killkompisar. jag skäller ut ena killen för jag tycker att han är dryg. men han skärper sig. en stund.

helvetet bryter lös i lägenheten. min syster ringer polisen tjugo över 5. de anländer inom några minuter. 2 polisbilar, 4 poliser. först förhör i köket och sedan åker vi iväg.

poliserna tobbe och dan är trevliga. men dan kör som en biltjuv och jag är précis mittimellan fyllan och bakfyllan. någon utav dem utbrister. "det luktar lite mycket sprit här.." jag tar genast åt mig. men som tur är erbjuder min vän mig ett tuggummi.

efter fyra timmar är vi hemma igen. jag varvar polisförhören i telefon med att springa och spy. för att sedan somna en stund i lillasysters säng och vaknar av att behöva spy igen. tjejerna åker hem efter vi käkat chips och glott film. jag somnar i min säng och vaknar vid 20. får ett äckligt telefonsamtal och blir livrädd. ringer upp min morbror som stannar över natten.

måndagen bestod av att träffa min nya psykolog (som inte hade ett dugg med helgen att göra. utan min panikångest.) och ett besök på en klinik. jag var arg, rädd, ledsen och glad på samma gång. mötte upp min syster på kvällen och vi åkte hem tillsammans. vår morbror mötte upp oss på busshållplatsen och sov hos oss.

på tisdagen var vi på polisstationen. två flugor i en smäll och vi lämnade tillbaka polishandskarna som vi hittade liggandes på vardagsrumsgolvet. vi fick tyvärr ingen hittelön. samtal med polisen och sedan hem för en film i lägenheten. lillasyster lagade middag åt alla 5. på kvällen gick syster, jag och morbror på hundpromenad. vi hamnade i en lekpark och blev som småbarn igen.

jag försov mig på onsdagsmorgonen. min fina svägerska plockar upp mig kl.9 och vi åker till vårdcentralen och dokumenterar skador samt åker till röntgen. sen handlar vi donken och tar det lugnt. sedan åker vi bort till barkarby och strosar runt på ikea, med söta albin. hämtade upp morbror och åkte hem.

på torsdagen mötte jag min vän och vi åkte till psykologen och gick sedan på stan. satte oss i parken med en liten picknick. körsbärstomater, grillad kyckling, potatissallad, bröd och loka. tog bussen till syster jobb och strosade i affärer. jag och syster slog sällskap hem. morbror väntade i lägenheten. kände att jag hade väldigt ont i halsen på kvällen.

fredagmorgon var kämpig att komma upp ur sängen. pappa kom och hämtade mig. vi tog oss ut till djursholm för att gå på begravning. mellan buss1 och buss2 slog panikångesten mig hårt. pappa fick ringa efter en taxi. framme vid kapellet och alla ledsna människor ville jag inte gå in. ceremonin var lång. 1,5 timme satt jag och våndades. kunde inte gå fram och lämna rosen på kistan. satt kvar i bänken och grät. varje gång ludwig sjöng fick jag gåshud och bröt ihop mer och mer.

jag grät inte över själva begravningen. utan för allt annat.. som gått så jävla fel.

efter begravningen var det mottagningen med fika. kom inte hem förän vid 16. tjejerna skulle på 18bion och jag ville, men jag orkade inte. jag hatar att jag ska påpeka panikångesten, men det var inte bara det. jag var utmattad efter allt, plus att jag var sjuk. somnade på golvet, men la mig sedan i sängen med mjukisbyxor, tjocktröja under duntäcket och frös.

idag har jag bara gråtit. gråtit över hur mycket jag vill vara ett stort stöd för mina vänner. för hur mycket jag bryr mig om dem och för att jag inte känner mig stark nog. så stark som jag önskar att jag var. känner mig inte levande för fem öre. mådde så otroligt dåligt mitt på dagen att jag funderade på att lägga mig ner och aldrig mer vakna. jag fick ingen luft när jag andades. jag visste inte vart jag skulle ta vägen.

men det är också svagt. att lägga mig ner och lägga av. nej. jag ska stå. det är inte jag som ska vara ledsen. jag ska hjälpa till. stötta. jag ska torka tårar. känner mig så jävla egoistisk. jag är inte sån bra vän jag önskar att jag var. sviker inte bara mina vänner, jag sviker mig själv också. jag ska vara starkare - jag lovar!

fan, fan, fan.