Hope.

jag hatar honom för att bara han kan göra mig glad när jag är ledsen. jag hatar honom för att han inte ens behöver anstränga sig för att få mig att fnittra. innan vårt samtal orkade jag inte ens äta. orkade inte tänka. orkade varken stå upp, sitta ner eller prata. jag låg bara i sängen och grät. ville bara försvinna från allt. men efter 15 minuter med honom och jag är glad. kanske bara för stunden. men glad. och orkar nu. hur lyckas han?

han stod i duschen när vi pratade.. "bara så du vet så är jag naken nu." "jag tvålar in mina ben med shampoo, de är så håriga så det behövs." gah. kunde inte låta bli att skratta. JÄVLA HAN. varför kan han inte förstå att vi ska vara tillsammans. vi passar så jävla bra. eller att jag behöver honom. tycker om honom. jävla as.

(förstår fortfarande inte hur man lyckas stå i duschen och prata i mobilen.. och samtidigt tvåla in sig med en hand. och göra allt annat krångligt..haha. han är så sjuk i huvudet.)