Hope.

two eight five nine double zero three seven.

jag går omedvetet och ofrivilligt igenom buss-situationen i huvudet. den första chocken släppte nog när jag kom hem. eller jag vet inte. jag var fortfarande skakis i bilen, när mamman hämtade upp mig - in the middle of nowhere. mådde dåligt förut. kände mig snurrig i huvudet. nu har jag vilat en stund. i mitt flickrum. känner mig väldigt trött. jag kan inte få stackars busschauffören ur huvudet. och hans ögon. jag tycker så synd om honom. ingenting var hans fel.. hoppas att han inte har dåligt samvete.