Hope.

utmattad. fan, kände jag imorse när min mobil dog på tunnelbanan. jag freakade inte ur, utan tog mig till zinken där jag sprang på D som också stod och väntade på bussen. skönt. (haha, hon trodde att killen jag gick över övergångstället med var min pojkvän. va? vem? säger jag och kollar bak. DAMN. han får gärna bli min pojkvän!)

det gick bra idag. vi är inte direkt främlingar för varandra längre, även fast det bara är 3dje gången, så är det 6 timmar och massa privata-berättelser. på rasten gick jag och U ut och rökte. hon tyckte att vi (i gruppen) hade blivit som en liten familj. det tycker jag var gulligt sagt. och idag fick vi en ÄNNU svårare läxa. aowghsh.