läs inte. jag behöver bara skriva av mig.
i måndags träffade jag min läkare och psykolog. min läkare skrev ut antidepressiva till mig. min psykolog ville höra lite om min lilla fredagsgrupp. min läkare sjukskrev mig. min psykolog vill veta om 5 veckor hur de antidepressiva funkar. läkaren sa att man kunde få biverkningar som mer oro och ångest den första veckan. jag började i måndags. igår (tisdag) målade jag om mitt rum (fredagens läxa - gör något kul) och jag hade kul. idag har jag fnissat som aldrig förr. har inte känt mig såhär glad på väldigt länge. jag vill inte ta ut en vinst i förskott (det brukar följa med ett kraftigt bakslag) men jag känner mig mycket lättare i kroppen. det känns inte så mörkt längre. fantastiskt hur en litet piller på 25mg kan åstadkomma så mycket.
jag vet att jag skriver om panikångesten och försöker få vem-som-helst att bara försöka förstå mina känslor. men jag har inte själv accepterat min panikångest. jag känner det. jag vet att jag har den. men jag har inte accepterat att jag har den. för jag tror fortfarande att jag ska vakna imorgon och inte ha ångest för att ta bussen och åka iväg och göra någonting (jobba, gå på stan, fika, shoppa, träffa någon, whatever) men ändå går jag upp 2 timmar innan jag (om jag måste) åka iväg någonstans, för att mentalt förbereda mig. det gjorde jag även i måndags. men åt helvete med det i alla fall. jag fick åka under rusningstrafiken och det var en av de värsta panikångestattackerna jag haft på länge. hela måndagen gick åt att må dåligt. även fast jag använde mig av mina "säkerhetsbeteenden". och nu förtiden, efter all tid i KBT:gruppen, så känns det som jag mår mer dåligt av att använda alla detta beteenden, eftersom jag vet hur jag mår när jag pysslar med de. istället ska jag vara vara närvarande i ångesten och acceptera. men dra mig baklänge vad det är svårare gjort än sagt.
