Hope.

jag har verkligen haft världens hemskaste dag. började med ångest. följt av nedstämdhet. ledsen och tårar. mera ångest. gav mig ut på en promenad för att försöka fly, bli av med den, få lite sol och göra av med energi. vet inte om det blev värre, men den var kvar när jag kom hem. satt som en zombie i sängen och tårarna rann. tänkte ringa och sjukanmäla mig men gav mig fan på att åka iväg iaf. tur. isak och jag skrattade hela tiden tillsammans. direkt när jag gick därifrån sjönk humöret och herr ångest hälsade på igen. fan och hans moster också. höll på att bryta ihoppå buss/tunnelbana(kan ju glömma att jag pallar handla på ica nu)/buss.

hoppas att imorgon kommer kännas lite bättre. orkar liksom inte gråta mer. man får som helvetisk huvudvärk. ögonen svullnar och sminket kan man ju kasta ditt pepparn växer. fan fan fan.

inte konstigt att man börjar tveka på om det någonsin kommer bli bra igen. dock har vi kommit till mittpunkten av KBT:n. antar att det här är en sorts vändpunkt. för ihelvete vad ont det gör. orkar inte ha det såhär längre. det är så mycket som jag vill göra med mitt liv - som inte går, just nu. fan.