Hope.
Jag har aldrig gillat att åka buss. Jag åkte inte buss själv förän jag var runt 13-14 år. Jag var riktigt rädd. Vet inte varför. Jag har aldrig tyckt om att shoppa. In, plocka det som ska plockas, ut - hem. Jag kan inte gå in, kolla runt, testa lite, kolla lite mera, tveka, testa igen, köpa/inte köpa, ut – gå vidare. Jag hatar det faktiskt. Att ha levt med ångest under så lång tid har verkligen satt sina spår. Jag vet att min ångest började ordentligt när jag gick i 7:an. Hur gammal kan jag ha varit då? 12-13 år.
En person som aldrig har haft anorexi/bulimi/ätstörning kan aldrig förstå ångesten man får av mat. Jag hade både och- eller vad man ska säga. Åt inte när jag var själv, men när jag var tvungen att äta inför personer i min närhet, spydde jag alltid efteråt. Det fick inte gå mer än 20 minuter, eftersom det är svårt att spy då. (har fått väldigt många bieffekter efter ätstörningen, spy-fobi och problem i höfterna, bland annat.)
En person som aldrig skurit sig själv eller skadat sig själv på andra sätt (finns hundratals olika..) kan inte förstå den ångesten. Och alla dessa fjortisar som kallar andra ungdomar för EMO:n och hela den skiten gör mig så jävla förbannad. Snacka inte om sådant man inte vet någonting om. Jag skar mig – gör det mig till ett emo? FUCKYOU.
En person som aldrig upplevt en panikångestattack.. VET INTE vad en panikångestattack är. Det är ett rent helvete. Ett stort handikapp. Jag har diagnosen Agorafobi (också känt som ”torgskräck” i folkmun). Jag hatar det. Jag hatar ångesten inför att få en panikångestattack.
Efter att ha förlorat väldigt många nära personer på ett några få år satte det sina spår. Har blivit livrädd för att förlora de jag står nära idag. Därför har jag svårt för att släppa in folk. Jag vet inte om jag kan lita på de. Jag vill inte bli sviken och lämnad. Jag har tydligen separationsångest. Har väldigt svårt för att säga hejdå, krama och vara nära fysiskt och för att visa några av mina riktiga känslor.
Tro mig, jag kämpar varje dag mot hjärnspökena. 
På något skumt sätt har jag fortfarande inte accepterat att jag har panikångest. Jag tror fortfarande att jag ska vakna imorgon och att jag ska vara ”frisk”, att allt ska vara borta och jag ska kunna leva normalt. Därför är jag så jävla glad att jag har min lilla grupp som jag träffar varje fredag. Jag är så glad att jag har dem. De förstår mig. De hjälper mig. Men först måste jag acceptera och kämpa bort panikångesten, PÅ RÄTT SÄTT.
Ett steg i taget, men när jag tagit första steget vill jag ta sista steget samtidigt. Jag är otålig. Vill inte vänta mer. Jag vill leva mitt liv. Nu. Med eller utan ångest.
tack sötnos (: vad gör du idag?
Tack så mycket! =) Hur har din dag varit?
ha en underbar kväll sötnos! :)
♥
Bra skrivet. Äter själv cipralex mot panikångestattacker, och som du säger, en person som aldrig upplevt en panikångestattack VET inte vad det är. Dom förstår inte vilket jävla helvete det är, hur otroligt rädd man är, dom förstår inte att man faktist är 100% säker på att man ska bli galen eller dö eller både och.
Iallafall, fortsätt kämpa, det går om till slut, fastän man inte tror det :)
Jag förstår det, känns alltid bättre att veta att man inte är ensam.
Well, det var faktist för två år sen som jag pga olika orsaker till slut brakade ihop och hade världens hemskaste panikångest i ca tre veckor (jepp, tre veckor lång, och det gjorde mig ju ännu räddare, eftersom en enda panikångestattack inte SKA vara ens nära så lång), skakade av panik och grät och skrek och höll mig nära nån av mina föräldrar helatiden, sov bredvid pappa om nätterna, började "höra röster" om kvällarna, egentligen berodde det på att jag var så slutkörd att min hjärna började spela upp sånt jag hört under dagen men det var ju skitskrämmande endå..
Hursomhelst fick jag cipralex och efter ett tag blev det mycket bättre, och jag fick inte en enda attack på över ett år.. Men nu har det igen börjat bli värre, om jag glömmer att ta medicinen en dag känner jag genast av det och jag känner dendär oron och ångesten i magen (du vet dendär känslan som e riktigt fysisk), men nån riktigt riktig attack har jag inte fått ännu, men tyvärr känner jag att det närmar sig en riktig attack hela tiden.. (shit, jag skriver ju en hel jävla bok här nu men..)
Men jag har lärt mig att hantera det ändå, det skrämmer mig inte på samma sätt längre, jag har lärt mig att jag inte dör eller blir galen fast det känns så, och psykologen jag gick till då för snart två år sedan lärde mig många bra saker om vad jag kan göra när det känns som en attack är påväg.
Nej, faktist inte. Gick bara till en psykolog (som faktist var riktigt riktigt bra) då under dendär hemskaste tiden..
Mnja, cipralexen har nog hjälpt mig, otroligt mycket. Sålänge jag tar den så kommer inga ångestkänslor, så på så sätt hjälper den, men jag märker att den har inte "BOTAT" min panikångest, eftersom så fort jag glömmer en tablett så känner jag ångesten pånytt..
Så iallafall cipralex hjälper, för mig iaf, sålänge jag tar den alltså.. Men den har inte hjälpt mig på så sätt att jag skulle klara mig utan den..
