Hope.

ja, ibland inser man bara vilka som är beredda att hugga en i ryggen. trashtalk and so on. har hört att många sagt att missförstånd är det enklaste sättet att kommunicera med varandra. ibland kan man inte lita på någon annan än sig själv. man ska egentligen aldrig lita på någon annan. ibland är det inte ens värt att kämpa för det. kämpa för någon annan än sig själv. ibland är man på olika nivåer i livet, vid olika tillfällen. säger inte att det är fel, säger inte heller att det är rätt. men ibland växer man ifrån varandra. ibland passar man inte alls ihop längre. bara för man en gång hade roligt ihop, behöver inte det betyda att det håller livet ut. ingenting håller livet ut, inte om man utvecklas. och alla utvecklas i olika tempon. olika saker händer vid olika skeden i livet. sen kan man börja prata om vem som har gjort vad. vem ställde upp för vem under vilket skeden och vem behöver prata om det, vem behöver prata om någonting annat. alla har sina olika sätt att hantera livet. jag själv kan bara prata utifrån mina egna upplevelser och ingen annan kan relatera till hur jag känner och hur jag mår och hur jag är som person. jag är jag, och jag är unik. precis på samma sätt som Du är Du och Du är unik. jag har varit med om mycket saker i mitt liv och det har gjort mig till den jag är. jag säger inte att det var lätt, och jag säger inte att jag är felfri, jag säger inte att jag mår dåligt idag, som jag gjorde förut och jag menar verkligen inte att någon ska tycka synd om mig. för jag har växt som person, jag har tagit mig ur svårigheter. man gör det, tid läker såren. även fast det känns som ljuset i tunneln aldrig kommer komma. tänker inte rabbla upp alla dödsfall och sjukdomar hit och dit. men den enda som kunde göra mig frisk från diverse ätstörningar och självskadebeteende och panikångestattack är jag själv, och jag har gjort det. jag är ifrån dem, de ligger i min historia. jag har kämpat, jag har bråkat med mig själv och jag har gått vidare. inte helt och hållet själv, jag har fått stöd. men jag har vänt mig till de jag vet kommer att ställa upp. vissa har man försökt att nå vissa, men de har inte visat något engagemang. eller så är det bara det där lösa snacket, "jag finns här för dig" fine, you're off the hook. jag tänker inte böna och be någon ställa upp för mig som inte vill eller orkar. men räkna då inte med att jag kommer ge något vidare engagemang att ställa upp dig när du själv faller längre och längre ner i djupet. jag antar att min mentala ålder är långt över min verkliga ålder, men det är för att psyket har fått växa upp snabbare. egentligen så klarar en människa av två traumatiska upplevelser. om ni tar dessa två traumatiska upplevelser och gångra det med ungefär fem, så har ni mitt liv! samtidigt säger jag inte att jag har det värst och det finns andra som har det värre. men den filosofin kan man inte leva på. man kan inte gå runt och må skit och inte göra någonting åt det bara för någon annan kanske har det värre. gör ditt liv värt att leva. och var din bästa vän. själv har jag kommit över åldern där man har en bästa vän. jag har hellre vänner jag litar på, kan prata med och inte hugger mig i ryggen. och man ska ta sig själv i första hand. för i mitt liv så är jag den viktigaste personen. men bara för jag gör det, behöver jag inte vara egoistisk. jag tar hand om de jag älskar. och de jag älskar tar hand om mig. jag vet vilka ni är.