Hope.

efter allt vi gått igenom tillsammans finns det små minnen som slår lite klarare än andra. när vi åkte till värmdö bara för att sitta vid vattnet. vi var tvungna att gå igenom en skog, klättra i berg och hoppa över bäckar för att komma fram. när det helt plötsligt började regna. på väg tillbaka till bilen går jag först. jag är envis. jag klarar mig ner för berget alldeles själv, anser jag. men halkar till och är på väg att ramla framlänges. då kliver älskling om mig och säger åt mig att hålla honom i handen, så hjälper han mig ner med livet i behåll. när vi ligger i sängen och myser och han har fingrarna i mitt hår och snurrar, snurrar, snurrar så allt blir alldeles ruffsigt. när han alltid lägger armen om mig när vi sover. när han ställer sig bakom mig och håller om mig och låter mig luta mig mot honom. när vi återigen går i ett berg men som inte var halt pga regn utan fullt med stenar och brantlutning, så håller han mig i handen och tar mig ner oskadd. när vi satt på bryggan och allt jag ville göra var att krypa upp i hans knä. eller när vi satt på dagisgården och jag bara vile försvinna in i hans famn. när han är trevlig mot mina kompisar. när han pratar om mig med sina kompisar när jag sitter bredvid. när han håller mig i handen. när han säger mitt namn. när han försvarar mig. när vi är på väg någonstans och om han går före så vänder han sig alltid om och kollar så jag är med. när vi går i en trappa som är full med snö så det knappt finns några trappsteg, så tar han mig i handen och gör så vi kommer ner på plan mark utan brytna ben. när han stannar i trappan och tittar mig i ögonen och pussar mig.

det finns så mycket historia. så mycket kärlek. men även så mycket bråk. jag undrar vilket som väger tyngst. är det mest plus eller mest minus? något som är hemskt är att vi är så duktiga på att såra varandra.

oavsett hur detta slutar, så har han funnits i mitt hjärta så länge.
och därför kommer det ta ett tag att få bort honom därifrån också.