Hope.

jag har varit på en liten 6 kms promenad. lyssnade på P3-dokumentären om estonia. även fast det har gått snart 17 år sedan. så tar det lika hårt. jag hade precis börjat i ettan på lågstadiet. för att få en sammanhållning i vår första klass hade vi haft korvgrillning uppe vid rösjön. hela klassen och alla föräldrar och syskon. bara för att lära känna varandra. jag var bänkkompis med fredrik. när vi har gått i ettan i drygt 1 månad, 28 september 1994, så omkom fredriks mamma i estonia-katastrofen. och jag minns den dagen så tydligt.

när jag lyssnade på dokumentären, märkte jag knappt själv att jag grät av ilska.


SJU år. han var bara sju år. och hans mamma är borta föralltid.



VARFÖR kunde de inte ha fått ta upp sina anhöriga? egentligen är det bara livlösa kroppar. personens själ är inte där. personligheten är inte kvar i kroppen när någon är död. men att bara få ett avslut! att få begrava kroppen som har tillhört någon man älskat av hela sitt hjärta. att få säga sitt sista hejdå. att få börja sörja och starta om. AAH. VARFÖR? åh. jag är så upprörd!!



som en av de överlevande sa i slutet på dokumentären; "det här är inte slutet. estonia ligger bara 100 meter under ytan. det kommer dyka upp saker och ting i sinom tid."

på wikipedia står det: "Hon ligger på havsbotten med den grundaste punkten på endast 54 meter, och midskepps ca 60 m, den djupaste punkten vid vrakets botten är på ca 80 m."