Hope.

vi, jag och petra, och så klart liam som låg och sov i barnvagnen, gick på promenad idag runt årstaviken. asså. dem här jävla ankorna började jaga oss. ush.


det var en gubbe bakom oss som satt i rullstol och var väldigt stor och började helt plötsligt ropa. "Hobo.. hooboooo!!!" jag trodde han ropade på killen framför oss med barnvagnen. sen hör jag att han ropar "Hope". jag hade håret uppsatt i en tofs och då såg han min tatuering i nacken. "Hope" jag kollar bak på honom och säger ingenting, typ småler bara. så ropar han. "du måste ju för fan reagera på Hope när du präntar in det i huden!" 


ursäkta mig. men min tatuering är min ensak. jag har gjort den för min skull. men det är inte som att jag går runt och tänker på den 24/7. dessutom har jag aldrig uppsatt hår och jag är inte medveten om när folk ser den eller när de inte ser den. den sitter ju i nacken! jag ser den inte själv! sen kanske man kan lära sig engelska också så man hör vad du säger, lilla alkis-gubbe.
 

efter promenaden åkte jag till söder och tömde posten och gick upp till lägenheten för att vattna mammas blommor. ja, jag har blivit tvingad till det nu när hon är i barcelona. men jag liksom fastnade här. jag gjorde lunch och drack sen kaffe.. och sen kom solen till balkongen.. så satt där ett tag. och nu är ju klockan jättemycket helt plötsligt.

ska åka till medis strax. promenad #2 på g.