I Stockholm har jag min familj.
jag hade 12 kusiner. 6 killar och 6 tjejer.
idag har jag 10 kusiner. 4 killar och 6 tjejer. christofer omkom i bilolycka en iskall februarikväll 2003. carl hampus omkom framför tåget när han hoppade, två dagar efter min 18 årsdag, den tredje november 2005. idag fick jag vara med när min kusin anton tog studenten. jag har inte träffat honom på fem år. sist jag såg honom var han en liten pojke på 13 år. jag tänker inte gå in på varför vi inte har träffats på så många år, det alldeles för privat och komplicerat. men jag kan säga att det varken beror på honom eller på mig. det beror på andra och annat.
jag var 5 år när anton föddes. vi stod varandra väldigt nära, vi växte ju för sjutton upp tillsammans. våra familjer gjorde jämt saker ihop. på något sätt ser jag honom som min lillebror. jag skyddade honom med mitt eget liv. när anton var 1 eller 2 år gammal åkte vi pulka i pulkabacken i täby. när vi var på väg upp för backen igen, ser jag att någon är på väg mot anton och håller på att köra på honom, istället slänger jag mig framför och tar smällen. (och ja, detta har jag fått berättat för mig av pappa & morbror som stod uppe i backen och tittade på) men jag skulle skydda honom med mitt liv än idag. jag var hans "Anice" fram till att han blev 13.. sen blev det bara tyst. inget hejdå.. ingenting. 
idag var dagen då jag fick min älskade lillebror tillbaka.
jag säger bara: den kramen. den kramen var den bästa kramen jag fått i hela mitt liv. (nu håller jag på att börja gråta igen.) jag fick inte fram något vettigt och trevligt att säga, som "grattis till studenten" utan jag säger "din lilla skitunge!" och hänger grejsimojsen runt hans hals och sen kramas vi. vi kramas länge. efter en stund håller jag på att släppa taget, men anton håller fortfarande fast mig och kramas. jag kramar honom tillbaka ännu mer. ser tårarna i antons ögon. vi kramas och kramas. sen viskar han "jag har saknat dig!" i mitt öra. det var så fruktansvärt känslosamt! jag kunde inte heller hålla tårarna tillbaka. och tydligen så kunde inte de runt om kring oss heller hålla tårarna inne.. så där stod vi alla och grät. ♥
jag är bara så himla glad att jag fått anton tillbaka.
