Hope.

Panikångest uppkommer hastigt och utan någon synbar yttre anledning. Uppstår ofta i pressade situationer men kan för vissa komma till synes oväntat. Vanliga symptom är hjärtklappning, yrsel, bröstsmärtor, kvävningskänslor, domningar, stickningar i händerna, en känsla av att hjärtat stannar, overklighetskänslor, känsla av att man kommer svimma eller dö.

Den drabbade personen kan börja dra sig undan från sociala aktiviteter av rädsla för vad andra ska tro och tycka, något som kan leda till komplikationer i form av social fobi och torgskräck (agorafobi). Panikångest kan uppstå när en person känner rädsla för att bli ensam eller misslyckas på annat sätt i livet under stark och/eller långvarig stress/ångest.



JAG BESEGRADE PANIKÅNGESTEN.



den 12 mars 2009 var jag med i en bussolycka. först tänkte jag länka till det inlägget, men insåg att det är ifrån min gamla blogg och den får ni inte läsa, såhär är inlägget jag skrev samma dag som bussolyckan och dagen efter:



”jag går omedvetet och ofrivilligt igenom buss-situationen i huvudet. den första chocken släppte nog när jag kom hem. eller jag vet inte. jag var fortfarande skakis i bilen, när mamman hämtade upp mig - in the middle of nowhere. mådde dåligt förut. kände mig snurrig i huvudet. nu har jag vilat en stund. i mitt flickrum. känner mig väldigt trött. jag kan inte få stackars busschauffören ur huvudet. och hans ögon. jag tycker så synd om honom. ingenting var hans fel.. hoppas att han inte har dåligt samvete.”

2009-03-12 @ 21:47:21
 

”när jag klev upp imorse hann jag bara starta kaffebryggaren och sen fort in i badrummet. jag spydde som en räv. & kallsvettades. det enda jag hade i huvudet var "jag kan inte sjukskriva mig idag!" måste till jobbet. efter att jag spytt och sedan klätt på mig, så åkte jag. nu är jag här. på jobbet. på värmdö. är inte hungrig och har inte ätit. vågar inte äta. men kaffe fick jag här. bebben sover. ”

2009-03-13 @ 10:25:38 




var helt chockad hela dagen. drömde mardrömmar på natten och morgonen efter när jag skulle åka till jobbet började jag kallsvettas. ångesten bara växte och sedan kräktes jag fram tills jag var tvungen att åka. varje dag började jag må sämre och sämre. hittade på ursäkter för att slippa gå ut. ville inte jobba, ville inte göra någonting. det gick så långt att jag sa upp mig från jobbet. 

jag började förstå att det var någonting konstigt när jag skulle åka tunnelbana mellan hornstull och gamla stan. 4 stationer, cirka 7 minuter. jag trodde jag skulle dö. jag kunde inte andas. kunde inte röra mig - som om jag var helt förstelnad. händerna började stickas. jag blev helt yr och kände mig instängd. en väldigt stark klaustrofobisk-känsla. kallsvettades och visste knappt var jag var eller vem jag var. ville mest av allt bara fly, försvinna, komma därifrån. kunde knappt gå när jag skulle gå av. som tur var, var min mamma med mig. när jag kom av tunnelbanan grät jag helt hysteriskt. var helt otröstlig och kände mig fullkomligt paralyserad.

det eskalerade. jag mådde sämre och sämre hela tiden. kunde tillslut varken åka buss eller tåg. det eskalerade ännu mer och jag kunde inte gå in i affärer. jag kunde inte vistas bland folk. till slut blev det så allvarligt att jag inte kunde gå utanför ytterdörren. lägenheten var min trygghet. här kom inte panikångesten åt mig. här kunde jag slippa all oro och all ångest som misshandlade mig.


ett minne som fortfarade är väldigt starkt är den gången jag skulle åka upp till norrtälje (tar mellan 45-55 minuter) med buss. jag började förbereda mig 2 timmar innan bussen skulle gå, försökte intala sig själv att det kommer gå jättebra. andas - var bara lugn, åk bara bussen.

jag stod i hallen.

skakade.

grät okontrollerat.

tappade allt, satt förstelnad på stolen och grät.

stirrade på ytterdörren och vågade inte gå i närheten.

världen utanför är ju livsfarlig. jag kan dö.



jag var helt hysterisk. förvirrad. arg för att jag var inlåst i mig själv. arg för jag inte kunde leva mitt liv. arg och förbannad på konstiga känslor inombords som jag inte förstod mig på. tillslut efter många samtal med mamma och skrik och gråt och uppgivenhet. så gav jag upp. grät så mycket att jag varken kunde prata eller andas. jag sa att jag stannar hemma. jag går inte ut.

som den underbara storebror jag har, så kom han ner från norrtälje med bilen och hämtade mig. bara så jag kunde komma dit och umgås med min familj en liten stund. ♥



levde med skiten i någon månad innan mamma fick nog och ringde till min gamla psykolog. (ja, det har hänt massa skit i mitt liv som jag varit tvungen att gå och prata om med någon) jag fick en tid nästan direkt. de började utreda mig och kom ganska snabbt fram till att det var panikångest och agorafobi. jag fick vänta över 6 månader på att börja i KBT-gruppen. kognitiv beteende terapi. förstå att gå 6 månader med panikångest som man inte vet hur man ska hantera. kändes som jag satt i fängelse i lägenheten under det halvåret.

KBT:n var det bästa jag gjort.


idag är det 1 år och några veckor sedan KBT:n slutade. och kolla var jag är idag. hur jävla stark tjej är inte jag? idag gör jag vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. jag har lagt av med alla mina "säkerhetsbeteenden" som man börjar använda sig av för att skydda sig själv från ångesten. säkerhetsbeteenden gör egentligen bara allt värre. idag är jag inte ens orolig över att få en panikångestattack. jag vet ju hur jag ska agera och tänka när den dyker upp. ibland dyker den upp när man minst anar, men jag blir inte helt paralyserad och flyr. fly inte, det är det värsta man kan göra när man har ångest. jag accepterar bara läget och låter skiten gå över och sen fortsätter jag utan den.


jag åker buss, jag åker tunnelbana, jag åker x2000, jag går utanför ytterdörren, jag går i affärer, jag går på drottninggatan i stockholm..! jag går i skolan, jag pluggar, jag träffar nya människor. jag älskar att träffa nya människor. jag fladdrar runt överallt mest hela tiden. jag har fått mitt liv tillbaka. dessutom fick jag ett ännu bättre liv än vad jag hade innan. bonuspoäng.


men allt har jag inte gjort själv. visst, jag har gjort grovarbetet själv. men det hade jag aldrig klarat om jag inte hade haft mitt skyddsnät. min underbara och stöttande familj. det var inte helt enkelt för dem heller. de hade ingen aning hur de skulle tackla mig när jag väl gick in i ångesten eller fick en attack. heder åt dem! mina vänner som inte dömde mig och höll mig kvar.

min underbara extrafamilj, som jag är barnflicka hos. de har verkligen stöttat mig genom allt, hela tiden, hela vägen. maria vägrade ge upp på mig. hon trodde och litade på mig, hon gav mig fullt ansvar över hennes son. det gjorde mig stark, att även fast jag själv inte litade på mig, så litade hon på mig.


JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER MIG SJÄLV.