Hope.

den jag är i dag började nog när jag var tretton. mådde väldigt konstigt. väldigt dåligt. man vet inte så mycket om livet när man bara är tretton år. det är så svårt att sätta ord på känslor då, fast även idag. en dag i högstadiet slet min bästa vän michael upp mig till skolsyrran för att jag hade skurit mig i armen. vad jag inte visste då var att jag bara gick runt och bar på massa ångest som jag inte berättade om för någon. jag var ju den som alla pratade med när de mådde dåligt. minns att jag satt hemma i min säng med mamma och grät för att jag inte orkade höra om allas problem längre. jag då?! i högstadiet var vi 5 tjejer i ett gäng. 3 av oss hade ätstörningar. helt plötsligt hade jag också det. 4 av 5. ännu mera helvete av ännu mera ångest. det blev inte bättre av att min morbror dog i cancer och lite mindre än ett år senare dog hans son, min kusin, 19 år gammal i en bilolycka. 

helt plötsligt var högstadiet över och vi skulle börja gymnasiet. jag valde bort hela mitt tjejgäng. men jag hade verkligen en dålig start på gymnasiet. jag hade valt samhäll med en barndomskompis som var 2 dagar i veckan och resten fick man plugga själv. jag hade inte den disciplinen då. jag hoppade av och började i tibble gymnasium hemma i täby. 2 veckor gick jag där och skolkade varje dag. fick ett ofrivilligt sabbatsår. efter en kväll tillsammans med anna.b så pushade hon mig att söka till barn och fritid i liljeholmen. det var bland det bästa beslut jag tagit i mitt liv.

i det nya gymnasiet kände jag ingen! jag fick börja om från början. det var verkligen en lättnad. men det blev bara sämre och sämre mellan mamma och pappa. och min flykt var att vara i skolan. jag grät alltid på bussen hem. jag ville bara bort därifrån. för en gångs skull hade jag tur - mina nya vänner plockade upp mig och knuffade mig i rätt riktning. med inte helt problemfritt, ångesten fanns fortfarande kvar och armen hade samlat på sig ännu flera ärr. det är svårt att öppna sig och börja lita på att någon vill lyssna när ingen annan lyssnat innan. för snart 5 år sen tog jag ett stort snedkliv och skar mig i halsen.   

jag var nog rädd för livet. rädd för att leva. efter att ha gått igenom år av dödsfall inom närmaste familjen så hade jag nog slutat leva. man hann aldrig gå igenom en död, en sorg innan den andra och tredje dog. 2005 dog tre personer inom loppet av 5 månader. det tog mig som absolut hårdast när min älskade morfar dog. jag kommer ihåg dagen än idag. jag sparkades, slogs, skrek och grät hysteriskt. jag var så arg att han lämnat mig.

2007 hade vi förlorat 7 personer. jag hade precis gått klart gymnasiet och kände för att börja mitt liv nu. nu kan det inte bli värre, nu kan det bara bli bättre.

2009 var jag med i en bussolycka på väg ut till jobbet på värmdö. jag blev inte skadad, fick lite ont i nack och rygg några dagar men inget annat. förutom att två veckor, en månad senare började jag må väldigt dåligt. stressad och fylld av ångest jag bara ville fly ifrån. diagnoserad panikångest. panikångest är när bägaren av ångest rinner över. som en explosion och hjärnans signaler på överlevnad sätts igång. men jag tacklade mig igenom det också genom kbt och nu är jag här.


den 7 december ska min pappa opereras och jag är livrädd. fullkomligt livrädd.
jag vet inte hur jag ska hantera det.
jag orkar inte prata om det.
men jag kan inte sluta tänka på det.
jag vill inte att...