Läste något som verkligen berörde mig i Metro imorse.
Man fortsätter leva lite åt gången
Vad gör man när man dör men tvingas fortsätta leva? När man går sönder av smärta, på riktigt går sönder? När en touchscreen slutar funka för att den är dräpt av torkade tårars saltkristaller? När man vet att detta kommer att vara mitt livs före och efter, men ännu är jag kvar i vakuumet mellan de två.
När man kan återge den sekund som livet stannar, i det som kommer att vara den längsta sekunden i ett liv. Och när denna sekund återspeglas i slowmotion och rapid, om vartannat. När man lyckas distrahera för att hämta andan, som när kroppen svimmar av fysisk smärta. För att sedan dräpas på nytt, om och om igen, när livet som det ser ut hinner ifatt. När att äta blir en fråga om överlevnad, skyndsamt påtvingade mellan illamående och illamående. När man vill sova för att få respit och när man inte kan sova för att smärtan bygger kulvertar i drömtäcket och punkterar friden. När allt slutat vara vackert, vad gör man då?
När varje andetag blir något att pricka av, när man klandrar andra som lever. När någon säger att man förstår att detta är det värsta man varit med om, och när det inte räcker. När man kräver att någon ska känna som en själv, som att detta, just detta, är det värsta som kunde hända alla. När någon frågar om man vill ha kvittot och man undrar hur de kan ställa en så trivial fråga. När andra har ett liv av värde, och när man känner skuld inför dem som stannar upp för att anta en biroll i detta. Vad gör man då?
När man sitter dubbelvikt i ett hörn och ser sig själv som i en film där någon varit vänlig nog att stänga av ljudet. När man blundar riktigt hårt för att koncentrera sig på frågan: Är det här verkligen på riktigt? När tårarna aldrig sinar och man intalar sig själv att alla tårar måste gråtas. Och sedan, när de väl tar slut men smärtan lik förbannat är kvar, vad gör man då?
Jo, då fortsätter man att leva. Lite åt gången.
Och kanske var detta inte den krönika ni vill läsa i kollektivtrafikens morgonrusning eller på nätet mellan kaffe och påtår. Men det var den jag ville skriva. Inte bara för min skull utan också för alla er som kommer att vara med om den där otroligt ondskefulla jävla smärtan. Ni kommer att undra vad man gör när man går sönder, och då vill jag bara att ni ska veta att man klarar det.
Helena Sandklef.
Vad gör man när man dör men tvingas fortsätta leva? När man går sönder av smärta, på riktigt går sönder? När en touchscreen slutar funka för att den är dräpt av torkade tårars saltkristaller? När man vet att detta kommer att vara mitt livs före och efter, men ännu är jag kvar i vakuumet mellan de två.
När man kan återge den sekund som livet stannar, i det som kommer att vara den längsta sekunden i ett liv. Och när denna sekund återspeglas i slowmotion och rapid, om vartannat. När man lyckas distrahera för att hämta andan, som när kroppen svimmar av fysisk smärta. För att sedan dräpas på nytt, om och om igen, när livet som det ser ut hinner ifatt. När att äta blir en fråga om överlevnad, skyndsamt påtvingade mellan illamående och illamående. När man vill sova för att få respit och när man inte kan sova för att smärtan bygger kulvertar i drömtäcket och punkterar friden. När allt slutat vara vackert, vad gör man då?
När varje andetag blir något att pricka av, när man klandrar andra som lever. När någon säger att man förstår att detta är det värsta man varit med om, och när det inte räcker. När man kräver att någon ska känna som en själv, som att detta, just detta, är det värsta som kunde hända alla. När någon frågar om man vill ha kvittot och man undrar hur de kan ställa en så trivial fråga. När andra har ett liv av värde, och när man känner skuld inför dem som stannar upp för att anta en biroll i detta. Vad gör man då?
När man sitter dubbelvikt i ett hörn och ser sig själv som i en film där någon varit vänlig nog att stänga av ljudet. När man blundar riktigt hårt för att koncentrera sig på frågan: Är det här verkligen på riktigt? När tårarna aldrig sinar och man intalar sig själv att alla tårar måste gråtas. Och sedan, när de väl tar slut men smärtan lik förbannat är kvar, vad gör man då?
Jo, då fortsätter man att leva. Lite åt gången.
Och kanske var detta inte den krönika ni vill läsa i kollektivtrafikens morgonrusning eller på nätet mellan kaffe och påtår. Men det var den jag ville skriva. Inte bara för min skull utan också för alla er som kommer att vara med om den där otroligt ondskefulla jävla smärtan. Ni kommer att undra vad man gör när man går sönder, och då vill jag bara att ni ska veta att man klarar det.
Helena Sandklef.
Kommentarer
Trackback
